vila i frid världens bästa
Den där lördagkvällen när allt kändes bra men det var något som inte riktigt stämde. Det var en känsla jag haft över helgen men bara tänkt "äsch jag är väl trött" för att jag inte visste vad den handlade om. Jag kände på mig att det var något men jag hade ingen aning. Inte fören mamma ringde när vi åt efterrätt och sa att hon behövde berätta en jobbig sak och sa sen "Dinnie mår jättedåligt, hon tas bort på måndag morgon".
Jag blev inte förvånad när jag hörde, det var som att jag visste redan innan jag hört orden. Men endå var det så jävla jobbigt att ta in det och faktiskt inse att hon inte kommer finnas om 2 dygn.
På söndagen åkte jag upp dit med tårar i ögonen, en stor morotspåse och massor av sockerbitar för att säga hejdå till hästen som varit mitt ljus och min bästa vän i över 1 ½ år. Jag stod med henne i hagen, gav henne morötter och sockerbitar och bara tittade och klappade på henne i drygt 2 timmar. Det spöregnade första halvtimmen och det var som om himlen grät med mig hur töntigt det än låter. När jag såg pappa komma med bilen för att hämta mig brast det igen. Jag hade sparat några sockerbitar och någon morot, så hon fick de medan jag förberedde mig på att gå därifrån. Jag slog armarna om henne, grät och kramade henne länge. Sen tittade jag på henne, kramade henne en sista gång, tog av grimman och gick sedan därifrån medan jag grät så att jag skakade. Jag kommer inte ens ihåg om jag sa "hejdå" eller om jag bara gick därifrån.
Jag slutade rida henne 1 mars vilket var rätt beslut för mig då, men jag kan må dåligt över att jag inte var med henne dom sista månaderna. Men jag visste inte, för hon var ju pigg och glad när jag slutade. Jag var och hälsade på henne några gånger och varje gång möttes jag av en glad och ganska tjock ponny vilket gjorde mig glad för då visste jag att hon mådde bra. Men vi kommer aldrig få veta om hon haft ont innan eftersom hon nästan aldrig visade något, vilket känns jobbigt men jag vet att det inte är någon idé att spekulera i det för jag kommer aldrig få något bra svar.
Det jobbigaste var nog att inse att jag aldrig mer skulle få krama henne, aldrig mer få sätta på henne grimman och aldrig mer få se henne och det har jag nog fortfarande inte riktigt smält in.
När jag idag såg att Josse lagt upp en film fick jag nästan ont i magen och sen när jag såg den rann tårarna sakta ner för mina kinder. Jag saknar Dinnie så fruktansvärt mycket och jag ångrar att jag slutade rida henne där i mars.
Det var den här filmen som fick mig att ta tag i att skriva det här inlägget och jag tror att det är första gången jag ser en film på henne efter den helgen. Tack Josse ♥
